Bönemannen skulle inte bara ”marknadsföra” den unge mannen för flickans pappa, han skulle även förhandla om vad flickans hemgift skulle bestå av. Hemgiften kunde bestå av pengar, en bit land, djur, tyger, guld, silver, ja allt som hade något värde. Ju bättre hemgift desto oftare blev det bröllop mellan de unga tu. Ibland kunde det bli tvärtom också om inte flickans föräldrar kunde erbjuda tillräcklig hemgift.

Flickor började ofta redan i unga år samla just tyger av alla slag och annat som ansågs värdefullt och skulle behövas i ett hushåll, och sakerna samlades vanligen i en brudkista. Brudkistan var också en del av hemgiften och hörde till varje hems möblemang. Än i denna dag kan man höra talas om brudkistan men det är mer ett talesätt nu. Föräldrar börjar samla på finare serviser, bestick eller glas åt sina barn för att de skall ha något den dagen de flyttar hemifrån och kallar detta för brudkistan.

Hemgiften existerar inte längre här i Sverige förutom på det sätt jag skrev ovan, dvs att föräldrar endera samlar dyrare saker å sina barns vägnar tills de skall flytta hemifrån, eller genom att föräldrarna ger brudparet en dyrare gåva i samband med giftermålet. Utomlands spelar dock hemgiften samma roll fortfarande i en del länder och kan tyvärr leda till otroligt tråkiga påföljder för en del kvinnor. Det är inte ovanligt att kvinnor dödas för att de inte har den hemgiften med sig i boet som mannen önskar, trots att det sedan många år är förbjudet med krav på hemgift. Dessa lagar kringgås dock på grund av traditioner som hålls viktigare.