Jag satt och letade lite efter gamla svenska seder och bruk gällande bröllop och hittade termen trolovning som jag fann ganska intressant.

Föräldrar kunde förut lova bort sina barn endera redan i barndomen eller så genom ett frieri utfört av en så kallad ”böneman”. En böneman var en man som hade god kännedom om orten och dess befolkning och som trädde in och ”sålde in” en ung man till fadern i huset. Godkände fadern pojken som framtida man åt sin dotter så skulle dessa två trolova sig. De skulle alltså lova varandra trohet inför ett framtida bröllop.

Denna ritual skulle genomföras i vittnens närvaro vid en så kallad fästningsstämma och trolovningen skulle bekräftas genom handslag och skålande. Vittnena skulle finnas där för att eventuellt kunna vittna om att trolovningen hade skett eftersom den var rättsligt bindande. Det rättsliga bestod främst i att barn födda efter en trolovning fick arvsrätt. Många trolovade sig också därför: för att inte få så kallade ”oäkta barn” som inte hade någon arvsrätt.

Trolovningen miste sin rättsliga verkan 1915 och blev så småningom det vi i idag kallar förlovning, men vi använder fortfarande de benämningar som man fick som trolovade vid fästningsstämman, nämligen fästman och fästmö.

I och med att reglerna ändrades 1915 så miste trolovningsbarnen sin rätt till arv vilket ändrades först 1970 då utomäktenskapliga barn fick tillbaka sin arvsrätt efter fadern.